Srebrenica: Folkmordsdomen mot Radislav Krstić

EN KRITISK ANALYS AV DOMEN MOT RADISLAV KRSTIĆ

Krstić (IT-98-33) ”Srebrenica-Drina Corps”

General Radislav Krstićs var befälhavare för Drinakåren i Republika Srpskas armé, som Haagtribunalen lagförde i samband med brotten i Srebrenica. Efter att processen blev klar i andra instansen år 2000 fick general Krstić 35 års fängelsestraff för ”medhjälp till utförande av folkmord” (aiding och abetting). Det är inte bara Internationella domstolen som senare övertog den domen utan, enligt samma ”fakta från en dom”-princip; den infekterade senare ett par andra fall inför Haagtribunalen med anknytning till Srebrenica. Därför är det mycket nyttigt att utföra en analys av åtminstone grundläggande komponenter i den domen för att allmänheten ska kunna bedöma hur välgrundad den är och vilka dess riktiga konsekvenser är.

På Haagtribunalens hemsida http://www.icty.org/action/cases/4 är det lätt att hitta domen om general Krstić. För de som inte har tillgång kommer vi att ta upp några viktiga moment i domen som är tätt sammankopplade till Srebrenicafrågan, och till domarpanelens slutsatser om vad som hände där i juli 1995.

En av det här fallets viktigaste egenskaper som man måste ta upp oavsett hur förvånad den breda allmänheten må bli är följande. Tyngdpunkten hos försvarets bevisföring i fallet Krstić var inte massakern i Srebrenica, utan den tekniska frågan huruvida general Krstić under den relevanta perioden var befälhavare för Drinakåren eller inte. Omedelbart efter de serbiska styrkornas intåg i Srebrenica (den 11 juli), och innan majoriteten av avrättningar påbörjats, blev den dittillsavarande befälhavaren för Drinakåren general Živanović avsatt den 14 juli 1995 och i hans ställe sattes general Krstić. Åklagarsidans tes var att Krstić tagit befälet omedelbart. Anledningen till varför åklagarsidan var tvungen att insistera på detta var tydligt: för att han skulle kunna hållas ansvarig för underlåtenhet att göra eller straffa de som brutit mot krigslagar i Drinakårens ansvarszon måste general Krstić ha varit befälhavare.

Försvaret, som presenterade en rad relevanta bevis, hade tesen att överlämningen och övertagandet av befäl från Živanović till Krstić inträffade först den 20 juli, alltså efter de brottsliga händelserna, så att det skulle vara omöjligt att lasta general Krstić för gärningar som utförts under perioden då han inte var befälhavare.

Forensiskt bevismaterial, som avser avrättningar och exhumeringar av massgravar, presenterade åklagarsidan i Krstić-fallet, låt oss tillägga även det, i en mycket sen fas av rättegången. Domarpanelen gav varken tid eller adekvata resurser för att det mycket komplexa materialet skulle kunna studeras detaljerat, så att försvaret de facto var handikappat när det gällde möjligheten att ifrågasätta de viktigaste materiella bevisen. Som det senare visade sig, när experter från vår ickestatliga organisation ”Historiska projektet Srebrenica” kontrollerat detta material från första till sista sidan, är det fullt av allvarliga brister och till största delen stödjer den inte åklagarsidans huvudtes.

General Krstićs advokater var seriösa och erfarna yrkesmän. Deras strategiska val, att försvarets tyngdpunkt bör vara den formella frågan om övertagande av befälet, och inte hur många människor dödades efter intagandet av Srebrenica, är ur den yrkesmässiga aspekten helt berättigat. Om Krstić vid tiden för brottens utförande inte hade befälet är det slut på diskussionen, åtminstone för general Krstićs del. Givetvis, vid sidan av yrkeskunnighet visade de kanske en viss grad av politisk naivitet om de trodde att en institution som Haagtribunalen skulle gå med på att frågan, som är av första gradens politiska vikt för deras sponsorer, skulle lösas på en rent formalistisk och teknisk plan.

Låt oss sammanfatta. Givetvis talade man under general Krstićs rättegång om avrättningar efter de serbiska styrkornas intåg i Srebrenica. Givetvis presenterade åklagarsidan bevis som det förfogade över, även om det var i en ganska sen fas av rättegången och på ett sätt som bäst skulle beskrivas som överraskningsanfall och inte som tillämpning av principen om ”likställiga vapen” (principen om parternas likställighet i processen, övers. anm.). Men även om man talade om detta måste man understryka att man på den punkten, på Krstićs rättegång, inte presenterade en allomfattande forensisk analys och att det inte fördes någon substantiell diskussion. Åklagarsidans påstående om 8000 offer passerade utan allvarligare ifrågasättande (även om dr Zoran Stanković vittnade som expert i målet). Det forensiska materialet, som är det enda och uteslutande corpus delicti på vilket åtalet vilade, var inte undersökt på ett grundläggande sätt som fallet antagligen varit om brottets omfattning och dess juridiska klassifikation behandlats som rättegångens centrala spörsmål.

Som samvetsgranna yrkesmän såg general Krstićs försvarare sin uppgift framför allt i att få en friande dom för sin klient. Om Krstić inte var befälhavare för Drinakåren vid tiden då brotten begicks är antal dödade oväsentligt och t.o.m. gärningens juridiska kvalifikation gentemot de verkligen medverkande i brottet. Frågor om Srebrenica som nu befinner sig i centrum för allmänhetens uppmärksamhet, var i general Krstićs försvarsschema av underordnad betydelse. Det är viktigt att känna till detta, eftersom man av den anledningen inte ägnade dessa frågor den graden av uppmärksamhet som är proportionell till deras egentliga betydelse. I den mån som den avser sakerna som under rättegången inte var tillräckligt belysta och behandlade, kan domen mot den åtalade Krstić vara verkställig, men den kan inte även räkna med allmän kredibilitet.

Den första och grundläggande slutsatsen efter att ha analyserat domen i Krstić-fallet lyder: på den rättegången, av skäl som retrospektivt sett kan godtas som rättfärdiga eller inte, blev frågor om vad som hänt efter den 11 juli 1995, som från dagens perspektiv är de viktigaste, inte tillräckligt behandlade. Den enda person som inte har något val än att betala priset för dessa strategiska beslut, som fattades under rättgången, är general Krstić. Staten Serbien, Republika Srpska och medborgare i dessa länder får inte bli dessa besluts gisslan, och ingen får lasta dem med beslutens konsekvenser.

En annan sak som är mycket viktig för att domen mot general Krstić ska kunna tolkas på rätt sätt är följande. I den delen som avser bevisföring om brotten i Srebrenica blev domen en total besvikelse – på två nivåer. För det första var domarpanelens slutsatser, t.o.m. mot bakgrund av tidpunkten för domens kungörelse, uppenbart ologiska, forcerade och, många av dem, professionellt oacceptabla. För det andra, med hänsyn till senare insikter, analyser och underrättelser kopplade till de materiella bevisen, blir det ingenting kvar av den versionen av händelsen, som den domen legitimiserade.

På denna första nivå skulle man kunna framhäva ett par viktiga moment. För att den i förväg dragna slutsatsen skulle kunna förpackas i en till synes trovärdig dom, var domarpanelen i Krstić-fallet tvungen att lösa två stora problem. Ur den formellt processuella synvinkeln var deras uppgift att fastställa under vilka omständigheter uppkom den brottsliga planen att avrätta fångar. Därefter var den tvungen att lösa problemet med tusentals kvinnor, barn och gamla från enklaven som var samlade i Potočari och vilka förflyttades till säkerheten av Republika Srpskas militära styrkor. Hur ska man passa in ett så kontraintuitivt faktum i folkmordsteorin? Ett sidoproblem som domarpanelen också var tvungen att lösa, och som svårligen passade in i tesen om folkmord, var tiotals sårade muslimska kämpar som under den kritiska veckan efter den 11 juli 1995 vårdades på serbiska sjukhus i Bratunac- och Srebrenica-området. Och medan detta hände ska utanför dessa sjukhus folkmord pågått mot deras tillfångatagna kollegor från enklaven.

På den första frågan om tidpunkten och omständigheterna för uppkomst av den brottsliga planen att avrätta fångar, var domarpanelen av rent tekniska skäl tvungna att improvisera någon slags svar. De var begränsade av det faktum att inga tydliga bevis om ett sådant plan fanns. Inom ramen för förhandlingar som fördes mellan de krigförande parterna hölls det dock några möten mellan den 11 och 12 juli 1995 på hotellet Fontana i Bratunac där militära och civila funktionärer från den serbiska sidan var samlade. I brist på mer fasta informationer bestämde sig domarpanelen att utnyttja den omständigheten. Oaktat sina uttryckliga reserver i förhållande till Miroslav Deronjićs vittnesmål, som bedömts som ”inkonsekvent” och delvis ”tvetydigt”, men anmärkningen att Deronjić, för att slippa lagföring och få lägre straff, slöt avtal med åklagarna och blev deras vittne, drog domarpanelen i Krstić-fallet ändå slutsatsen om att planen om massdödande på något sätt utkristaliserats på dessa möten på Fontana, även om den inte kunde förklara hur exakt detta gick till. [1]

En stor utmaning för domarpanelen var det faktum att tusentals civila muslimer från Srebrenica överlevt intagandet av enklaven och att det var de serbiska styrkorna som förflyttade dem till säkerheten. Det strider mycket mot sunt förnuft att insistera på att något sådant kunde ha hänt inom ramen för en folkmordsoperation. För detta problem hittade man en klipsk lösning. Åklagarmyndigheten hjälpte domarpanelen genom att engagera en antropolog från en stat i väst som gav utlåtandet om det i Srebrenica rörde sig om ett patriarkalt, islamiskt samhälle som inte kunde fungera utan män. Detta gav utgångspunkten till Krstićs domarpanel för lösning av detta dilemma. Om man antar att den serbiska operationens mål var att förinta det muslimska samfundet, behövde inte icke-dödandet av den reproduktiva delen av samfundet, mot bakgrund av den nämnda antropologiska analysen, utgöra ett hinder för att dra slutsatsen att folkmord verkligen förövats. Utan sina män kommer kvinnorna inte längre att föda barn, och i ett så stelt traditionellt samhälle är omgifte enligt domarpanelen inte ett realistiskt alternativ. Samfundet dör ut vilket är bevis på folkmord.

På det sättet satte domarpanelen i Krstić-fallet skickligt det paradoxala faktumet att folkmordförövarna inte rört den reproduktiva delen av befolkningen, som också utgjorde absolut majoritet i Srebrenicas befolkning, in i sin teori om att folkmord verkligen förövats på den platsen.

På domarpanelens platta väg i Krstić-fallet dök det slutligen också upp ett, troligtvis oväntat, väghinder i form av tiotals sårade muslimska fångar som vårdades i närheten på den serbiska armens sjukhus medan det överallt omkring, enligt åklagarnas påstående, arkebuserades alla muslimska fångar brådskande. Försvaret pekade på den omständigheten som bevis på att allmän avsikt att döda alla muslimer som sådana inte kunde existera, särskilt när de, som dessa sårade, inte utgjorde någon militär fara. I sin kommentar tillät domarpanelen att dessa sårade fångars behandling skiljde sig och detta utgjorde en anomali. ”Detta skulle möjligen till en viss del kunna förklaras som en strategi hos bosnienserberna att undvika att väcka misstänksamhet hos internationella aktörer”, så ondsint tolkade domarpanelen denna humana gest, och tillade som stöd för den tesen att det i närheten fanns mer FN-personal och att fångarna behandlades korrekt uteslutande av propagandaskäl. Enligt domarpanelens logik kunde dessa sårade muslimska kämpar gärna arkebuserats eftersom detta inte skulle förändrat någonting för den åtalade sidan.

Läsare – såväl fackmän som andra – kommer att vara tillräckligt kloka att döma inte bara om sättet på vilket domarpanelen diskuterade om Krstić, utan även om den allmänna intellektuella tyngden hos deras slutsatser. Nu går vi över från den teoretiska till den empiriska delen av domen.

Det enda existerande corpus delicti kopplat till brottet i Srebrenica är forensiska bevis som uppstod genom exhumeringar av 13 massgravar, där man anser att arkebuserade muslimska krigsfångar från Srebrenicaenklaven begravts. Bortom dessa fynd är det omöjligt att kompetent tala om antal dödade. I paragraf 82 i förstainstansdomen konstaterar domarpanelen i Krstić-fallet att ”från tiden då Srebrenica intogs saknas ganska mycket mer än 7000 personer” och att man av omständigheterna kan dra slutsatsen om att ”de flesta försvunna personer var arkebuserade och begravda i massgravar”.

Som vi nu med säkerhet vet, på basis av de nyligen publicerade uttömmande analyserna av forensiskt material (som under tiden nästan fördubblats till omfång sedan förstainstansdomen avkunnades mot Krstić), vilket vid tiden för rättegången för det mesta var bortom försvarets realistiska möjligheter, fanns det i 13 massgravar som totalt exhumerats av experter från Haagtribunalen något under 2000 offer men olika slags sår. Av det numret hade 442 offer ögonförband eller band över händerna och för dem kan man med säkerhet säga att de kan ha arkebuserats, medan 655 har sår från kula vilket antyder möjligheten att även de kunde ha varit arkebuserade, även om den sortens sår går att sätta in i teorin om att de dödats i strid. När dessa två siffror läggs ihop blir det maximala antalet fångar som kan ha arkebuserats ca 1100. Vid tiden för rättegången mot Krstić var det totala antalet forensiska ”fall” – alltså inte kroppar, eftersom vi genom insyn i den forensiska dokumentationen fastställt att ett ”fall” inte är lika med en kropp och att fall kan bestå av några ben – runt 1 800. Detta är långt under den nuvarande siffran på 3 658 fall, som i sig är långt ifrån det officiella talet på 8000 offer. Därför frågar man sig: Hur överbryggade domarpanelen i Krstić-fallet den klyftan mellan den maximalt hypotetiska siffran på 1800 döda, om vilka man någorlunda kunde tala på den rättegången, och sitt antagande, som de framfört i domen, att det fanns ”ganska mycket mer än 7000” offer, vad det än må betyda – vilket snart därefter stabiliserats i den allmänna diskursen vid den magiska siffran på 8000?

Svaret på den frågan lyder: Detta har de åstadkommit med spel, undvikande, oskickliga undanglidanden, simuleringar och inte sällan med fräcka påståenden om att vitt är svart och tvärtom.

Egentligen är domen i Krstić-fallet en handbok för studier av Haagtribunalen tillvägagångssättet och den helt teleologiska (ändamålsenliga, övers. anm.) naturen hos dess slutsatsdragning, åtminstone i de viktigaste frågorna där ett annorlunda resonemang skulle kunna vara politiskt dyrt för domarpanelen och därmed också otillåtligt. Den här domen är klassisk för att den erbjuder många illustreringar på spel som domarpanelen gav sig in på bara för att säkerställa tillförlitlighet hos i ett förväg fattat beslut.

Konkret, när det gäller offer i Srebrenica hävdar domarpanelen å ena sidan att det enligt experternas ”konservativa” bedömning bör finnas minst 2028 kroppar (paragraf 80) i de exhumerade gravarna. Domarpanelen varken specifierar dessa experter eller pekar på metodologin som de använt sig av. Domarpanelen medger (paragraf 76) att väldigt få ögonband eller armband utgrävts i gravarna i Nova Kasaba- och Konjevic Polje-området, och dessa områden var plats för intensiva strider. Domarpanelen ”utesluter inte möjligheten” att ett visst antal kroppar från gravarna på vilka man utfört obduktioner tillhör män som dödats i strid (paragraf 77). Men domarpanelen vidtar vidare inte den enda professionellt riktiga åtgärden, nämligen att utesluta dessa offer för strider från antalet offer för krigsbrottet. I stället för det låter domarpanelen, för att öka siffran, dessa förbli sammanbladade. I samma paragraf fortsätter de att föredra den ogrundade slutsatsen att åklagarsidans ”allomfattande” forensiska material stämmer överens med vittnesutsagor om massdödande av ”tusentals” muslimer.

Fråga: hur kan man tillmäta större vikt till en vittnesutsaga än till materiella bevis, om dessa inte stämmer? Konfronterade med den drastiska bristen på exhumerade kroppar, vilket gör att obligatoriskt expertutlåtande om förövat folkmord blir ganska så otroligt, tar domarpanelen i Krstić-fallet till en annan taktik. De sätter alla förhoppningar på ”preliminära undersökningar som åklagarsidan utfört” enligt vilka man ”väntar sig” att efter att ytterligare 18 ”icke-exhumerade och troliga” massgravar öppnats kommer så kommer ”antal kroppar kopplade till Srebrenica att öka avsevärt.” (paragraf 80). Väntar sig? Får seriösa slutsatser av det här slaget dras på basis av prognoser?  Slutligen, i domens fotnot 160, godtar domarpanelen utan kritiska kommentarer åklagarsidans bedömning, vilket sker år 2001, att ”undersökta, men ännu icke exumerade gravar” innehåller ytterligare 2 571 kroppar och att ”det totala antalet kroppar upptäckta i massgravar är 4805”. Det är inte exakt angivet om detta avser verkliga kroppar eller bara ”fall” dvs. isolerade kroppsfragment på vars grund det är ytterst svårt eller omöjligt att dra kompetenta forensiska slutsatser.

Men i det här ögonblicket är detta oviktigt. Anledningen till varför detta är oviktigt är följande. Det har gått nästan tio år sedan 2001 när dessa bedömningar och prognoser gjordes, men ingenstans finner man ens spår av dessa ”upptäckta” 4 885 personer. Dessa faktuellt ogrundade ”uppskattningar” från åklagarsidan vid sidan av domarpanelens dåliga logik utgjorde grunden för uppfinnandet av folkmord Krstić-fallet, vilket senare helt enkelt övertagits och blivit ett ”faktum fastställt genom dom” i alla senare Srebrenica-fall, liksom i Internationella domstolens dom.

Låt oss på basis av det anförda ställa också en fråga till parlamentsledamoten [i Serbiens parlament] Žarko Korać som vill kriminalisera ifrågasättande av ”folkmordet” som genom denna dom fastställts, liksom även ”bristande respekt”, vad det än betyder, för domstolen som förkunnat den domen: Är ni beredd att pga. en så oprofessionell röra frånta medborgarna i Serbien rätten att tänka och utreda fritt?

Vi tror att den idag absolut obestridliga slutsatsen är: Domen i fallet Krstić är en av huvudkomponenter i Srebrenicamytens politiska och propagandamässiga arkitektur. Liksom en stor del av bestående element i den myten är även domen mot Krstić en hänsynslös bluff. Den bluffens best före dag beror av den kritiska massan hos allmänheten som systematiskt luras med förfalskad version av händelserna i Srebrenica. Bluffen kommer att upplösas då när allmänheten tar dokumentet som tolkas på falskt sätt i sina händer och när den bekantar sig med dess innehåll.

[1]Paragraf 573 i förstainstansdomen är ett typiskt exempel på hur domarpanelen drar i förväg förberedda slutsatser, oavsett om bevisen stödjer dem eller inte: ”Rätten har inte möjlighet att fastställa det exakta datumet då beslutet om att döda militärt dugliga män fattats.  På grund av detta kan den inte fastställa att morden som ägde rum i Potočari den 12 och 13 juli var en bestående del av denna plan att döda alla män i vapenför ålder. Trots detta är rätten övertygad om att massexekutioner och andra mord som begicks från och med den 13 juli, var bestående del av den planen.” Hur är det möjligt att i en seriös dom, åtminstone beträffande dess viktigaste segment att ”övertygelse” ersätter bevis?

Stefan Karganović, ordförande i den nederländska icke-statliga organisationen Srebrenica historical project.